The end.

Nu är det finito.

Har ingen lust att skriva, och har därmed heller ingen tid.
Så jag lägger ner. Det blir inga fler inlägg.

Ni två-tre tappra som varit in och tittat är härmed fria att använda er tid till annat.
Grattis!!

Tack å hej!!

Långt

Långt mellan inläggen.
Har liksom ingen lust att skriva, fast nog finns det ämnen.
T ex om grupperna som nu vill lägga beslag på kyrkovalet. Rösta på oss, annars... Eller trupperna som anser att kyrkan närmast är att likna vid en kommunal inrättning...
T ex om kyrkans innersida, om innanför och utanför, om omvända och oomvända...
T ex om att man enligt vissa ska kunna bete sig närmast hursomhelst genom att kalla sig konstnär och utföra "wallraffande"...
T ex om besök i skolorna för att "värva" en massa förväntansfulla - jo, faktiskt - blivande konfirmander...

Men jag tiger som muren. Just nu, i alla fall.

Pärmar

Pärmar kan man lätt få för många av. För att nu inte nämna tidskriftssamlare. Det finns ju så många intressanta papper att spara. Kursdokumentationer, gamla noteringar, åldrande konfirmandplaneringar och så vidare. Och man vet ju aldrig när man kan ha nytta av dem!
I dagarna har jag rensat och rensat. Pärmar och högar och samlingar försvinner medan pappersinsamlingen växer. Och det har glesnat på hyllorna, det är luftigare i rummet och jag själv är liksom lättare om hjärtat. På nåt obegripligt vis.

Tänk att det är så behagligt att göra sig av med.

Jämför

Jämför just en annan bloggs flitiga hänvisande till nyläst tyngre teologisk litteratur, dessutom företrädesvis på utrikiska, med vad jag själv tagit mig igenom under sommaren.
Jag brukar försöka klämma en och annan Grisham, i år blev det Brödraskapet. Inte så bra direkt, och långt ifrån den finfina Det målade huset. Sen har det blivit en omläsning av Steinbecks En underbar torsdag. Lysande, varje gång... Och en riktigt fet sak, Katedralen vid havet, inte så tokig. Samt ett antal deckare, bl a en svit av Roslund & Hellström, alldeles utmärkt för att vara svenska. Och nu nöter jag på med Obamas memoarer.
Se där. Djup och åter djup.

Jag ämnar icke påtvinga någon några analyser eller slutsatser varken av valet av litteratur eller innehållet i densamma. Bara att om man söker insikter om människans beskaffenhet på olika områden, även områden som framför allt uppskattas av en teolog, och gärna vill få sig denna kunskap till livs på ett ytterst underhållande sätt, ja, då rekommenderas å det varmaste En underbar torsdag.

Tillbaka

Nu är man igång igen.

Började jobba förra veckan faktiskt, men enär dagarna var fullmatade med trevliga besök hos dopfamiljer, vigselpar och sorgehus samt diverse till därmed sammanhörande gudstjänstförberedelser struntade jag helt sonika i att skriva.

Denna vecka har jag hittills ägnat åt att vandra i Kebnekaiseterrängen i närmast overkligt väder, myggfritt, vindstilla, i princip molnfritt samt ca 25 plusgrader. Vad säger man?!!
Tja, kanske att det är förenat med vissa ansträngningar att ta sig upp på Sydtoppen, men att utsikten därifrån i nästan klart väder kompenserar en del när väl hjärtfrekvensen når någon form av normalitet. Och att de stora stenblock som alla påstår ska blockera Tarfaladalen antagligen försvunnit tack vare koldioxidutsläppen. Vi hade i alla fall en finfin vandring upp till Tarfalastugan, lätt och faktiskt njutbart.
Så att. Packade ur ryggan i går kväll. Både regnbyxor och långkalsonger oanvända. Betraktas det som felpackat då?

En bra start på terminen, får man säga. Men nu ska jag iväg på uppdrag.

Paus

Paus är det dags för.
Har inte hunnit med att skriva sista veckan.
Sitter nu i Uppsala och har visserligen tillgång till dator, men inte mycket till tid...
Kommande vecka blir inte bättre, det är slutspurt med konfirmation mm.
Sen är det dags för semester. Då finns förvisso tid, men det är omåttligt klent med tillgång till Nätet under sommartiden. Vi flyttar ut, hela gänget, till stugan. Där finns många nöjen att ta tag i (tänk bara att få sätta kanotpaddeln i vattnet igen) men just datorsidan är klen.

Så att. Paus, om man säger.
Om Gud vill och jag får leva drar jag igång igen nån gång i början av augusti.

Till dess: Trevlig sommar!

Dynga

Dynga under naglarna kan tyda på att trädgårdssäsongen dragit igång på allvar. Och mycket riktigt. Har djupdykt i rabatterna sista dagarna, beskurit, gallrat plantor och rensat ogräs. Allt vore lugnt om det inte vore för all kvickrot och fräken. Rötter som jag vet inte vad. Känns lite oändligt.

Men nu när det är nyrensat ser det bra ut. Och det kan man ju glädja sig åt.
Några dagar, för sen börjar det om igen.

Känns plötsligt som om det här skulle kunna bli en predikan. Men jag avstår. Det är ju bara tisdag...

Igår

Igår hade vi en trevlig afton, vi anställda. Räkfrossa på Laponia. Gott och trevligt sällskap. Lite blåsigt så turen höll sig väldigt inomskärs. Inget gung, så att säga.

Däremot hämtade jag mina nya glasögon idag. De Progressiva.
Antingen är det fördröjning från igår eller så är det brillerna, jag tycker att det gungar...
Nu sa dom att det skulle ta ett tag att vänja sig, så vi får väl se.
Och inte för att jag nånsin behövt det förr, men sjösjukepiller kanske är ett alternativ.

Tillbaka

Tillbaka på banan igen.
Konfirmandlägret var... tja... finfint, faktiskt. Ett lysande gäng konfirmander samt ett lysande gäng ledare. Man har t o m fått sova flera timmar. Det är i sanning nya tider.

Har nu haft två lediga dagar och slutspurtskrivit på min magisteruppsats. In till handledaren idag, en del årgärdande när den kommer i retur på torsdag, elektronisk granskning på fredag, och sedan får man väl se om den håller när den ska presenteras. Ämnet? Typ "Hur kyrkoherderollen förändras när de ideella blir allt fler". Intressantare än det låter, faktiskt.

Annars sitter jag just och undrar om jag ska hänga ut tvätten. SMHI har ju lovat storregn, så bättre garanti för grannväder kan man knappast få, eller?

Radiotystnad

Radiotystnad råder. Typ.
Är på konfirmandläger och där finns varken tid att blogga eller tillgång till Nätet.
Men just nu snor jag mej ett par minuter vid datorn, enär jag är en sväng och levererar material till kontoret. Det räcker inte med en resa, se.

Annat var det förr, skulle jag tro. Då for prästen med en trubbig blyertspenna samt katekesen och tämjde ett 80-tal vilda konfirmander med sin blotta närvaro.
Nu behövs det mer. Man kan t ex vässa blyertspennan.

Broder

Broder Strömbergsson skriver en del om det här med att kyrkan lätt satsar på att ge folk vad de vill ha - vilket inte nödvändigtvis är samma sak som vad folk behöver.
Det ligger onekligen nåt i det, det är svårt att komma ifrån. Särskilt när det kommer till såna saker som att läsa och förkunna Ordet samt duka Bordet. Det går inte att hoppa över även om folk inte vill ha.

Men jag undrar om motsättningen är så stor egentligen. Teoretiskt skulle den kunna vara det, men frågan är om det är så i verkligheten. Jag har hört talas om präster som undviker att förkunna Ordet och försummar att duka Bordet för att folk inte vill ha det. Men i min någorlunda närhet känner jag inte till någon sådan.

Däremot vet jag en och annan kollega, kanske t o m de allra flesta, som anstränger sig för att både predikan och gudstjänst ska upplevas människovänlig både till form och till innehåll. Söndagliga gudstjänster, dop, vigslar, begravningar - allt kan göras på olika sätt. Inte för att komma förbi ordet. Tvärtom.
Det gillar jag. Det tror jag att folk i allmänhet både vill ha och behöver.
Det kanske är en lyckad kombination?

Har

Har just besökt optikern.*

Det visar sig, kanske inte så förvånande på sitt sätt, att mina ögon icke är yngre än resten av mig. Om man så säger. Den som är i ungefär samma ålder och skick vet vad det betyder: progressiva glas.

Optikern log, lite lömskt tyckte jag, när han sa det.
Och när han så där lite mellan tummen och pekfingret uppskattade kostnaden förstod jag varför.

Å andra sidan har jag haft behov av nån sorts halogenstrålkastare för att kunna läsa sista tiden. Så må det ske det som skall ske.

Progressiva glas. Ja, ja.

________________________________
* (Vilket osökt påminner mig om den gamla finheten: "Det finns två sorters människor, pessimister och optiker.")

Av

Av någon obegriplig anledning sitter jag och ser nån sorts semifinal (eller vad det kan tänkas heta) till "den stora" Melodischlagerfestivalen.

En tanke återkommer hela tiden.
Om nu dessa låtar alltså har vunnit i respektive land: hur kan det ha låtit om dem som kom sist?

Man fruktar.

Men

Men nu på morron pärlar det mindre i pannan och desto mer på fönstret. Utifrån.

Gårdagens finväder med sol och värme och en fantastisk doft av blommande hägg över större delen av stan är som bortblåst.
Nu regnar det. Duktigt, dessutom.

Och, tja, eftersom jag strax åker mot Arlanda: låt det regna...

Landade

Landade i Uppsala för nån timme sen.

Om jag säger så här:
Det var bra med en rejäl jacka hemma i morronkylan och efter regnet.
Men här verkar det inte ha varit någon direkt morgonkyla. Och inget regn.

Med andra ord: Det pärlar i pannan. Och inte bara där.

(Undanber mig kommentarer om pärlor för svin och dylikt)

Vid

Vid ett antal tillfällen de senaste åren har jag undrat vad det blev av Torsten Nilsson.
Hans röst tynade och tystnade. Tyvärr.
Han behövdes.

Nu läser jag att han dött. 83 år - kroppsligt var han nog äldre.

Jag kan inte påstå att jag kände honom.
Men det är vemodigt i alla fall.

En

En hel dag med jobb kring den nya organisationen.
Man blir slut i huvet alldeles för fort.

Många tankar, ganska spretigt. Vi är ju ändå typ 30 pers, så det är nog inte så underligt.

Knöligt med det konkreta.
Knöligt att greppa riktigt hur alla tänker.
Knöligt med det "självklara".
Knöligt att tänka som om ingenting fanns.

Som sagt. Slut i huvet.

Men jag har deklarerat. Över nätet!

I

I Öjeby kyrka predikade idag Owe Wikström.
Han gjorde det bra. Tydligt. Öppet. Fromt. Proppat med psalmcitat.

Efteråt sa ett par stycken att de var förvånade över att han var så... så... tydlig.
Av professorer och universitetsvärlden kunde man annars vänta vadsomhelst.
Jag tror att man ska tolka det som beröm.

För övrigt konstaterar jag att det var hyggligt med folk i kyrkan. Det är bra nog, det.
Men jag undrar ändå: Om inte ens de bra storfräsarna kan konkurrera ut vädret - vad ska då tilll?

Fjällgården

Fjällgården i Jäkkvik är ett sympatiskt ställe.

Särskilt om man kombinerar platsen med ett gäng prästkollegor från Pite älvdal och Norge.
Vi har haft kontraktskonvent i dagarna två (typ) och pratat och funderat om likheter och olikheter. Och skrattat. Mest det senare, tror jag.

Bra dagar! En hel del saker följer med till eftertanke.
T ex vad säger man om en plats - i Norge - med ca 1000 invånare, hög andel döpta (100 %) och konfirmerade (100% där också) men något lägre andel gudstjänstbesökare - 3-4 per söndag i snitt?

Slutsatser? Någon?

Med

Med viss bävan öppnade jag veckans Budbäraren. Jag har vant mig vid den ständiga kritiken av Svenska kyrkan, och minsann - i detta nummer också.

Särskilt förvånad blir jag över Skyttes krönika. Självklart har han rätt att utrycka sina åsikter, självklart har han rätt att kritisera. Men varför enbart mot kyrkan? Varför inte mot EFS? Allt det han säger kan nämligen med lätthet appliceras på EFS.

Det finns också i EFS ett antal - inte alla, men jag utgår från att Skytte inte heller menar att alla kyrkopolitiker saknar tro och omtanke om kyrkan - medlemmar, också på ledande poster, vars syfte och mål framförallt är deras egna. Inte rörelsens bästa, inte Guds rikes bästa, utan "det egna".
Det finns också i EFS ett antal medlemmar - och min känsla är att den gruppen växer - som säger att EFS idag är något helt annat än för några år sedan. Man känner inte igen sig, man undrar vart vi är på väg.

Men inte ett ljud av kritik mot detta.
Jag undrar varför.

Min morfar lär ha sagt att en sten som hela tiden spottas på aldrig blir torr.
Det ligger onekligen nåt i det.
Men det är synd att det spottas i Budbäraren.

Nu

Nu är dom på gång igen, Konstfackseleverna.

Om man kallar det konst är allt OK. Kladda ned tunnelbanevagnar. Sno andras musik. Låtsas behöva vård. Och så vidare.
"Naturligtvis anser jag mig inte stå över lagen", skriver Konstfackseleven. Det är ju fint att hon tycker det, men nu närmar vi oss i sanning kategorin struntsnack.

Konstfackarna kunde ju lämpligen ställa upp med sitt eget i stället för att snylta på det som är allas. Öppna sin egen lägenhet för graffittimålare, t ex. Eller lämna sitt sparkapital på allmän plats, tillgängligt för alla. Eller karikera Muhammed på valfritt torg i ett muslimskt land. Och så vidare.

Nä hörni, bättre kan ni.

Väl?

För

För en och annan kommer följande information att uppfattas som gränsande till vanvett. För de insatta däremot kommer följande information att läsas med avund.

Det handlar om Platespotting.
I fredags, i Uppsala, lyckades jag fånga in 904, 905, 906 och 907.
Idag, på väg till och från doterns sångövning, såg jag 908, 909 och 910.

Det ska mycket till nu om man inte ska betrakta detta som en ovanligt givande helg.

Befinner

Befinner mig i Uppsala. Bor på Fjellstedtska. Där det i de anrika lokalerna finns något så modernt som trådlöst internet. Undrar om han skulle gillat det, den gamle gamängen Fjellstedt.

Är här och kursar. Just nu finalskrivande på magisteruppsatsen. Det går inte så värst mycket framåt. Men brett. Ja, eller nåt. Det största glädjeämnet efter denna dag är att ingen annan i handledningsgruppen har hunnit så mycket längre. Några har förvisso skrivit mer, men måste å andra sidan radera en hel del. Det är kanske inte så konstruktivt att glädjas åt andras måttliga framgångar, å andra sidan är det väl hälsosamt att kunna vara glad åt det lilla...

Det är vår här. Inte så varmt, men uteserveringarna har öppnat och folk sitter i travar längs ån. Och det blommar. Och en och annan buske går i grönt. (Snygg kontrast mot alla de små lila påsarna som fladdrar runt). Inte längtar jag tillbaks till snön när jag sett det här, det får jag erkänna. Och det är väl fåfängt att hoppas att det skimrar i grönt i morgon lunch när planet landar på Kallax...

Lång

Lång tystnad nu...
Har en extremt intensiv period på jobbet. Inga håligheter. Morgnar, dagar, kvällar.

Lugnt hemma däremot, som väl är. Sjunker ner i fåtöljen, tar en kopp te.
Skriver inte blogg. Borde skriva annat.

Men det lugnar sig, påskhelgen är ledig i år. Så jag återkommer.
Strax.

En

En helt vanlig dag på jobbet.
- Ett antal telefonsamtal från folk som vill boka präster i sammanhang som är nya och tider som är knepiga.
- Träff med en skolklass omkring temat "Döden". Med efterföljande handdisk av porslinet som vi använde till fikat.
- Pyssel med påskprogrammet, vars detaljer ännu inte är helt klara...
- Predikoturerna ska kollas.
- Skärtorsdagsmässan närmar sig med oroande hastighet, överljudsfart, skulle jag säga. Arbetsfördelning och agenda mm.
- Semestrarna hänger som ett Starwarslasersvärd över pannan. Tyvärr kan man inte bara stänga ner verksamheten över sommaren. Men nog är det lockande...

Med mera.

Och över arbetsdagen klingade fortfarande "Magnificat".
Du skulle varit där!

Återigen

Återigen skriver Stig-Björn Ljunggren i PT. Man kan väl knappast vänta sig annat.

Idag måste jag ändå ge honom rätt på nästan alla punkter. Mycket av det vi sysslar med är spel för galleriet. Det är klart att ekonomin inte vänder för att direktörerna skippar sina bonusar. Det behövs mycket mer. Och det är klart att klimatet inte förändras för att vi släcker lyset en lördagkväll. Det behövs mycket mer.

Men nu kommer ett "men" (förstås). S-B glömmer ett perspektiv.
Nämligen att även "meningslösa" handlingar kan ha en symbolisk betydelse som är långt viktigare än själva görandet. Om direktörn avstår bonusen och om du och jag släcker lyset signalerar vi att också det lilla har betydelse och att vi därför behöver hjälpas åt. Och kanske är den signalen det allra viktigaste i sammanhanget.

För vad är alternativet? Att inte bry sig? Att alla alltid ska tänka att allting är nån annans ansvar?

Magnificat

Har just varit och övat med Öjeby Kammarkör.

Sjunger förstabas. Uppsjungning på lördag 18.00 i Öjeby kyrka, kör och full orkester -stråkar, blås. Och harpa!
Magnificat, i John Rutters version ska spelas/sjungags.
Fantastisk musik. Vackert. Storslaget. Mjukt. Läckert.

Kom å lyssna. Trekvart njutning en lördagkväll!!

Går

Går en sväng längs Fårön runt. Fantastiskt väder, mängder med folk.
Konstaterar att det är liksom en riktig vinter i år.
Och därmed kommer alla riktiga vintergrejor fram.

När såg man exempelvis en sparklåda (ja, inte dom på bilar) i bruk senast?
Idag runt Fårön, säkert tio stycken.
Sen förstås en hel del skidor och långfärdsskridskor och sparkar. Broddar. Och matsäck. Grilleldar. Strålande sol.
Riktig vinter, som sagt.

Och snart är den över.

På

På EFS hemsida finns en debattfunktion.
Ibland intressant läsning. Ibland lite tröttsamt.
Och man ska inte dra för stora växlar eftersom antalet debattörer inte är så stort.
Men man kan i allafall konstatera att det är rätt rejäla spann mellan åsikterna.

Jag vill gärna göra reklam för ett inlägg där, läs och begrunda.

(Tankarna går till Groucho Marx - för visst var det han som sa att han inte ville vara medlem i en förening som tog in såna som han som medlemmar?)

Testar

Testar lägga in besöksräknare. Det verkar funka. Susnet varnar på hemsidan för att man bör veta vad man gör i html, men det är nog mer en helgardering. Man behöver mer kunna klippa och klistra.
Intressant. Om detta fortsätter att fungera - tja, det har hänt en del sen man satt med ABC80 och skrev i Basic, om man säger så...

Mötte

Mötte idag en skolkamrat från högstadietiden. Intressant.

På högstadietiden (vi talar nu första halvan av 70-talet...) var vi ett gäng som nog tänkte oss som tämligen radikala i vår tro. Vi bar detta med oss till gymnasiet och blev, tillsammans med flera likasinnade, livligt engagerade i den kristna skolgruppen.
Dåförtiden tänkte vi oss att den kristna radikaliteten framför allt tog sig uttryck i antal timmar i bön, bibelläsning och "vittnande". Övriga uttryck av kristen tro var liksom inte riktigt intressant.
Många år senare har jag den största respekt för de människor som virkat dukar, samlat slantar till kollekten, skött ordförandeklubbor, hanterat ekonomi, bakat bullar osv. Den formen av trohet är min generation sämre på, men jag tror att det också är en radikalitet - som ofta ses med mindre blida ögon.

Kanske är det så att livet blivit annorlunda, om vi på högstadietiden varit lite mer öppna för olika former av radikalitet och mindre inriktade på det exklusiva. På den tiden var det nämligen inte många som kvalade in. Åtminstone är det möjligt att nyss nämnda klasskamrat redan då hade vågat säga det hon sa i dag, nämligen: "Jag har i alla fall fått en gudstro, och den bär mig".
Förr i tiden kvalade hon inte in. Kraven var för höga och gränserna för tydliga.

Jag harmas det.
Och vill inte tillbaka.

Ledig

Ledig idag.
Får inte mycket gjort.

Städar datorrummet. Går en långpromenad. Dricker kaffe. Åker och handlar. Mediterar över gårdagens gudstjänster. Svarar i telefon - jobbärenden. Hämtar barn från sångövning. Far på sångövning.

Sv Ps 188.

Plus

Äntligen plusgrader.
Det droppar från taken, det tinar längs vägarna. Som man har väntat.

Egentligen har jag inte särskilt mycket emot vintern (bortsett från när det blir rejält kallt).
Men man lär sig den fort. Och då är det fint med plusgrader.

Utmattad

Utmattad efter en hel dags intensivt sammanträdande sjunker man ner framför TV:n.

Och vad bjuds? Ja, "Arga snickarn". Man häpnar.

Dels över att det finns ett sånt program.
Dels för att man tittar.

Vart är världen på väg.

Om samtal

På en blogg i närheten förekommer just nu en intressant diskussion om huruvida församlingarna i samma närhet ska mötas för att samtala om vilka punkter som man egentligen är överens om. Det är onekligen spännande.

Ändå är jag skeptisk till själva idén. Inte för att, som PKR svarar på önskemålet, samtal gärna övergår till diskussion. Det borde vi klara.
Nej, jag är skeptisk eftersom det i inbjudan till samtalet också finns en underton av att "skilja ut", att liksom avgränsa rättroende från feltroende, Spongare från riktiga kristna, liberaler från klassiker osv.
Det finns tillfällen när sådan avgränsning är viktig. Och riktig. Och nödvändig.

Men om den som initierar samtalet också har kriterierna för vad som är rätt och fel, då vet jag inte riktigt vad som är poängen med samtalet. I ett samtal vill jag gärna se öppenhet, reflektion, t o m ett försiktigt trevande där orden inte alltid är lätta att hitta.
Och vad händer då om ramarna redan är satta? Om jag tycker att Spong har en poäng med att vi behöver fundera över kyrkans framtid och medvetet arbeta för den kyrka vi vill se - är jag spongare då? Eller om jag hyser den djupaste respekt för liberalteologernas öppenhet för människors oförmågor - är jag liberalteolog då? Och om jag gärna vill ha definitioner av vad som menas med "klassisk" tro - krånglar jag bara till det då?

Nej, jag är allt lite skeptisk. Vem äger samtalet - vad ska det leda till?

Tillbaka

Tillbaka igen.

Vad säger man mer än Borta bra men hemma bäst?

Med små bokstäver

Med rätt små bokstäver vill jag härmed erkänna att vi under stockholmsbesöket ätit hamburgare på ett ställe som tidigare skämt ut sig med saltgurka på nämnda rätt. (Samma firma försvann häromåret från Piteå med svansen mellan benen).

Vi har dessutom - vilket skulle få sonen att skrika rätt ut om han visste - bott på ett hotell i absolut närhet av Mässan. Hans reaktion har inget med själva hotellet attt göra, däremot har under vår vistelse en större båtmässa pågått. Att ha en båtmässa runt hörnet men inte gå in är i somligas ögon en osannolik dårskap.
Vi har undvikit denna tillställning, och måste nu undvika att kommentera den när vi kommer hem.

Det är lite jobbigt att komma ihåg sånt som man ska tala tyst om...

I storstan

Är med familjen ett par dagar i Huvudstaden.

Konstaterar att det där med miljötänk på bilsidan nog behöver ett par decennier eller sekler eller så för att riktigt landa.
Här körs det SUV-ar och V8-or. Många.
Och fort. Och tvärt. För att nu inte säga aggressivt.
Och om man inte kör står man med fördel på tomgång. Länge.

Låt mig säga så här: Det känns fint att få bidra med sortering av glas och plåt och papper osv. Men nog känns det som att det är här i storstadscentrat som det behövs åtgärder om nåt ska hända på riktigt. Resten blir närmast kosmetiskt.

Jag fortsätter ändå naturligtvis att sortera och minska på bilkörandet. "Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt..."

Sitter i soffan

Fredagkväll. Hustrun borta. Sitter och fixar lite grejer på datorn.
Och läser lite bloggar här å där. Mest såna med kyrklig - typ - anknytning.

Konstaterar att det för många går bra att prata om präster i svepande ordalag.
Prästerna i Svenskakyrkan tycker si och beter sig så.
Prästerna i Svenskakyrkan leds i blindo av blinda ledare.
Prästerna i Svenskakyrkan har en ytlig och oreflekterad tro.
Och så vidare.

Bloggarna själva vill däremot inte gärna räknas i klump, utan som individer med rätt till sina åsikter. Och naturligtvis behöver inte åsikterna stämma överens med åsikterna i det sammanhang/samfund man annars står i.

Sånt kan man se när man sitter i soffan.

Med viss trötthet

Med viss trötthet lade jag igår eftermiddag ifrån mig Budbäraren.
Budis har genom åren varit en viktig tidning för mig. Tänk när TN var i sin krafts dagar och skrev artiklar som fick det att bränna under fötterna på en. Det var tider! Och andra skribenter som lämnat spår i mitt minne - Bertil Johansson, Torbjörn Arvidsson och PerErikLund m fl.
Men nu vet jag inte vad som har hänt. Budis blir mer och mer en tummelplats för en märklig kritik mot kyrkan.

Jag har inget emot att kyrkan får kritik, det både behöver och förtjänar hon, ofta, ofta.
Däremot tycker jag nog att det sammanhang som tar på sig kritikerrollen också bör reflektera över sig själv.

Därför blir det, tycker jag, nästan pinsamt när Cyrillius i ledaren talar om att Svenska kyrkan har problem med olika uppfattningar i div frågor. I kyrkan är det nämligen så, enligt Cyrillius, att den ena uppfattningen kommer sig av att man följer de vindar som blåser i samhället, den andra kommer ur långvarig bön. (Jag lämnar själva resonemanget utan kommentar, men blodstörtningen är nära...)
I samma nummer finns en intervju med nya missionsföreståndaren som konstaterar att det finns olika uppfattningar kring könsneutrala äktenskap inom EFS. Det hade varit ett ypperligt tillfälle att kommentera vindkänslighet i den egna rörelsen. Men icke.

Längre fram i tidningen tar självaste missionsföreståndare Sjöberg till orda med anledning av hans kritik av kyrkans missionssyn som den uttryckts i en kyrklig skrift. Tre svar som försvarar kyrkans syn och ifrågasätter Sjöbergs kritik redovisas. Men dessa svar lämnas i princip utan kommentar - istället skriver Sjöberg nåt i stil med "bevisa framöver att jag har fel, så är allt väl". Inte en enda tanke på att hans kritik kanske missade målet. Ingen reflektion om den egna missionssynen. Bara en självklarhet: Kyrkan har fel. Inte Sjöberg, inte EFS.

Jo, jag blir trött. Entreprenörn sa häromdan att han ogillar översittare. Det är väl nån sorts samma känsla här.

Dator igen

Idag har jag fått en ny jobbardator. Finfint. Den förra var en bärbar av äldre slag, som fordrade både nätsladd och löst tangentbord för att fungera. Dessutom fick man sitta och liksom bryta lite lätt i skärmen för att den ö h t skulle gå att se vad som försiggick å densamma.

Nu är det nya tider, fräscha tider.

Mycket dator den här veckan. Tja, nån ska ju svara för BNP.

Märkligt

Idag hämtade jag den nya datorn. Har tillbringat kvällen med att installera diverse delar och program (köpte den med ytterst mager utrustning, så nu har jag nytta av DVD-brännarn som legat mm).
Och, naturligtvis, helt rätt gissat, fick jag igång den gamla datorn igår. Nyinstallation visserligen, men nu funkar allt fint. Självklart.

Om det hade funkat dagen innan hade vi sparat ett antal kronor. Som vi i sanning behövde...

Sensmoral. Det enklaste sättet att få igång en gammal dator är att köpa en ny.

Det blir krångligt

Jag vill å det bestämdaste påstå att själva bloggandets intensitet minskas avsevärt när man inte har en fungerande dator i hushållet.
Men idag har jag lagt order på en ny.
Så snart är man på gång igen.

Tåget

Tåget är i tid. Det kan man uppskatta.
Å andra sidan är ankomsttiden beräknad (det låter närmast som en förlossning) till 05.36, vilket får en att undra vilken skada det gör med ett par timmars försening...
Definitivt säkert är att sonen, som lovat hämta vid stationen, skulle uppskatta en försening. Och då talar vi inte om bara ett par timmar.

Snö

Om nån undrar så kan jag meddela att det är snö i uppsala. Några centimeter bara, men i alla fall. Man får vara glad åt det lilla.

Stig-Björn

Stig-Björn. Ja, ja...

Två saker kan man fundera på efter hans kolumn häromdagen i PT.

Det ena. Själva fenomenet med kolumnister av denna typ. Människor som får betalt för att ha åsikter om olika saker. Man behöver alltså inte kunna något om fenomenet man tycker till om - grejen är att man ska tycka. Proffs-tyckare. Inte proffs. Men proffs-tyckare.
Ja, men allvarligt: Vad finns det för egentlig poäng med det mer än att med jämna mellanrum reta upp folk? Det tillför i alla fall inte särskilt mycket till sakdebatten.

Det andra. Stig-Björns referenslista. Det må ju stå herr Ljunggren fritt att tycka och ironisera om vad han vill. Men visst blir det lite intressant ändå, när han förstärker trovärdigheten i sina åsikter genom att hänvisa till - kändisar: Stellan Skarsgård, Eva Dahlgren m fl. Skådespelare och musiker får också ofta uttala sig i media, men inte är det alltid som deras åsikter efterfrågas för att de är experter på de områden i vilka de uttalar sig i.

Stig-Björn tycker. Och underbygger sina åsikter med hjälp av andra som tycker.

Det öppnar onekligen möjligheter att komma fram till vilka ståndpunkter som helst.
Och det är ju kul. Eller?

Bra dag!

En bra dag på jobbet!
Innebar rätt många rensningar på listan "att göra". Folk svarade i telefon, ringde upp, svarade ja eller nej. Det kan ju gå dagar av nötande annars utan att man egentligen får nåt gjort.

Men idag - ja, plötsligt händer det.

Ben och steg

Herr SvBG har en närmast genial kommentar till föregående inlägg - "vänta tills imorrn".

Imorrn - eller idag då alltså igår - visade sig i sanning bli så.
Kl 07 lämnade jag bilen på service.
Den skulle vara klar vid 09, så jag tog med mig stavarna och vandrade runt i bra tempo en timme. Fikade en halvtimme (kaffe och semla, måtte icke Erik Sandlund, ordningsfanatikern, läsa detta) och vandrade sedan en timme tillbaka till verkstan.
Av diverse skäl var bilen inte klar och skulle inte heller bli det förrän ca 11.30, dvs två timmar senare. Så jag greppade stavarna igen, gick av ren utmattning in och botaniserade bland hyllorna på Duvan en stund, men matade sedan på med vandrandet igen.

Tre och en halv timme stavgång. .
Jag kände det på mig i går kväll - "vänta tills i morrn."
Det stämde.

På benen

Hemma igen efter en konfirmandhelg. Förvånansvärt pigg och rask.
Trevliga konfirmander, lagomt hektiskt och ett bra ledargäng gör väl sitt till.

PT igen

Det skulle, som jag ser det, vara hedrande av PT att någon gång ställa sig utanför sitt eget tidningshus och betrakta det.
Utifrån, liksom. Som man betraktar andra, liksom.
Och fundera. Och kanske skriva.

Det är sant och oroande att kyrkan tappar medlemmar. Men PT:s abonnentskara minskar också, vad jag förstår. Det verkar inte vara oroande. Eller nåt att skriva om.
Det är sant och oroande att företag och enskilda personer sköter sig mindre bra. Men PT har en längre tid haft problem med trycket och leverans av tidningar. Det är inte något som direkt oroar PT - "vi jobbar på det, det ska bli bättre".

TN skrev en gång att man inte ska missunna andra det man unnar sig själv.
Ett användbart citat i många sammanhang, faktiskt.

Vandrar

Vandrar runt i Uppsala. Härligt väder, några minusgrader och solsken.
Mycket folk. Tittar in i en och annan butik, men ids liksom inte köpa just nåt.
På stora torget en massiv demonstration för gaza. Någon talar, ljudnivån är helt osannolik, det dånar mellan husen och vad som sägs är obegripligt.

Snart ska jag på tåget. Igår var det 25 minuter sent för en 15 minuters resa. Vad innebär det när man ska åka närmare 11 timmar, tro?

Plötsligt

Plötsligt känns det som förr. Sitter på arlanda och tänker åka väg tåg till uppsala. Köper biljett i automat, funkar fint. Avgångstid 12.04, så jag småspringer nerför rulltrappan.
Ungefär 12.06 meddelar en röst att tåget är sent. Nähä? Ny avgångstid 12.15.
Säger rösten, alltså, på perrongen visas avgångstid 12.21. Och vi kommer oss iväg, 12.32. Det är inget att bråka om egentligen.
Men jag undrar: Är det verkligen så att sj inte tror att jag vill veta när tåget faktiskt kommer?
Eller trodde sj att jag inte skulle märka att tåget var sent?
Det sägs att man kan göra ungefär vad som helst med en svensk, bara man informerar löpande. Jag tror det skulle funka på mig...

I morgon...

...åker jag till Uppsala.

Avslutar en kurs i samtalsprocesser, bra kurs med en del teori och en annan del praktik. Nyttigt.
Påbörjar slutspurten mot examensarbetet. Känns tyvärr måttligt inspirerande och intressant.
Varför börjar man egentligen nåt som ska avslutas under en vårtermin?

Mycket

Mycket nu. Vanliga arbetsdagar kombinerat med kvällsjobb. Och helg. Och full fart.
Ungefär som det brukar vara efter jul.
Fint.

Ett annat liv

P O Enquist skriver i "Ett annat liv" utförligt och målande om Münchenolympiaden -72.
Bl a att man tänkte sig att detta OS skulle vara två veckor av renodlat sportande, utan störande inslag från "verkligheten". Gissar att det kan vara en framträdande tanke även vid andra sportevenemang.
För att nu inte tala om andra sammanhang. Måhända även kyrkliga?

Finns det verkligen frizoner där "verkligheten" kan/bör hållas utanför?

Nä.Verklighetsflykt är sällan lyckat.

Nu är glada julen...

...slut, slut.
Nä inte riktigt. Men vi plockade bort det mesta i går kväll.
Stjärnor, tomtar, julgran, ljusstakar. Allt har flyttats till sina kartonger och ut i förrådet.
Är det trevligare att plocka fram julgrejset än att plocka bort det? Nä. Det är faktiskt vassare att återgå till "normaliteten".

I hastigheten skrev jag att "vi" plockade bort. Sanningen att säga var det mest hustrun.
Själv satt jag mest försjunken i P O Enquists "Ett annat liv".
Finns en del tänkvärt där, får man säga!

Man häpnar

Det får väl sägas vara nån sorts bevis på att man fortfarande existerar, förmågan att häpna. Men den här artikeln i DN är i sanning nåt i hästväg.

Vad ska man säga mer än: Man häpnar!

Debatter

Det händer äntligen på bloggarna i vår närhet att det blir lite debatter.
Kolla exempelvis herrarna Strömbergsson, Parbring och Jonsson.
I fokus står mellanösternkonflikten, hetast just nu är frågan om vems fel det är att det krigas.

Bra med debatter. Tydliga debatter.
Bra att tonläget inte är högt. Inte lågt heller, för den delen. (Fast det är nära ibland...)

Nu kan man väl bara önska nästa steg: Ett svar på frågan hur konflikten ska lösas...

Chop shop

Chop shop heter ett program på Discovery, där en käck herre från Bangladesh bygger om bilar. I stort sett klarar han sig med en vinkelslip. Samtidigt pågår en mer eller mindre hysterisk diskussion med verkstadsägaren som är engelsman.

Idag kläckte ägaren ur sig följande om vinkelsliparen: "Han kan få t o m en påve att svära".

Det kan möjligen just nu också appliceras på det som händer nere på Västbanken.
Det borde kunna få påvar att svära.
Och samtidigt rotera i sina gravar. Med sån hastighet att vindkraften blir överflödig.

Fredag?

Jodå. Jag vet att det är fredag.
Men det känns som måndag. Typ.
Fel, i allafall.