Pärmar

Pärmar kan man lätt få för många av. För att nu inte nämna tidskriftssamlare. Det finns ju så många intressanta papper att spara. Kursdokumentationer, gamla noteringar, åldrande konfirmandplaneringar och så vidare. Och man vet ju aldrig när man kan ha nytta av dem!
I dagarna har jag rensat och rensat. Pärmar och högar och samlingar försvinner medan pappersinsamlingen växer. Och det har glesnat på hyllorna, det är luftigare i rummet och jag själv är liksom lättare om hjärtat. På nåt obegripligt vis.

Tänk att det är så behagligt att göra sig av med.

Jämför

Jämför just en annan bloggs flitiga hänvisande till nyläst tyngre teologisk litteratur, dessutom företrädesvis på utrikiska, med vad jag själv tagit mig igenom under sommaren.
Jag brukar försöka klämma en och annan Grisham, i år blev det Brödraskapet. Inte så bra direkt, och långt ifrån den finfina Det målade huset. Sen har det blivit en omläsning av Steinbecks En underbar torsdag. Lysande, varje gång... Och en riktigt fet sak, Katedralen vid havet, inte så tokig. Samt ett antal deckare, bl a en svit av Roslund & Hellström, alldeles utmärkt för att vara svenska. Och nu nöter jag på med Obamas memoarer.
Se där. Djup och åter djup.

Jag ämnar icke påtvinga någon några analyser eller slutsatser varken av valet av litteratur eller innehållet i densamma. Bara att om man söker insikter om människans beskaffenhet på olika områden, även områden som framför allt uppskattas av en teolog, och gärna vill få sig denna kunskap till livs på ett ytterst underhållande sätt, ja, då rekommenderas å det varmaste En underbar torsdag.

Tillbaka

Nu är man igång igen.

Började jobba förra veckan faktiskt, men enär dagarna var fullmatade med trevliga besök hos dopfamiljer, vigselpar och sorgehus samt diverse till därmed sammanhörande gudstjänstförberedelser struntade jag helt sonika i att skriva.

Denna vecka har jag hittills ägnat åt att vandra i Kebnekaiseterrängen i närmast overkligt väder, myggfritt, vindstilla, i princip molnfritt samt ca 25 plusgrader. Vad säger man?!!
Tja, kanske att det är förenat med vissa ansträngningar att ta sig upp på Sydtoppen, men att utsikten därifrån i nästan klart väder kompenserar en del när väl hjärtfrekvensen når någon form av normalitet. Och att de stora stenblock som alla påstår ska blockera Tarfaladalen antagligen försvunnit tack vare koldioxidutsläppen. Vi hade i alla fall en finfin vandring upp till Tarfalastugan, lätt och faktiskt njutbart.
Så att. Packade ur ryggan i går kväll. Både regnbyxor och långkalsonger oanvända. Betraktas det som felpackat då?

En bra start på terminen, får man säga. Men nu ska jag iväg på uppdrag.