Med

Med viss bävan öppnade jag veckans Budbäraren. Jag har vant mig vid den ständiga kritiken av Svenska kyrkan, och minsann - i detta nummer också.

Särskilt förvånad blir jag över Skyttes krönika. Självklart har han rätt att utrycka sina åsikter, självklart har han rätt att kritisera. Men varför enbart mot kyrkan? Varför inte mot EFS? Allt det han säger kan nämligen med lätthet appliceras på EFS.

Det finns också i EFS ett antal - inte alla, men jag utgår från att Skytte inte heller menar att alla kyrkopolitiker saknar tro och omtanke om kyrkan - medlemmar, också på ledande poster, vars syfte och mål framförallt är deras egna. Inte rörelsens bästa, inte Guds rikes bästa, utan "det egna".
Det finns också i EFS ett antal medlemmar - och min känsla är att den gruppen växer - som säger att EFS idag är något helt annat än för några år sedan. Man känner inte igen sig, man undrar vart vi är på väg.

Men inte ett ljud av kritik mot detta.
Jag undrar varför.

Min morfar lär ha sagt att en sten som hela tiden spottas på aldrig blir torr.
Det ligger onekligen nåt i det.
Men det är synd att det spottas i Budbäraren.