Fjällgården

Fjällgården i Jäkkvik är ett sympatiskt ställe.

Särskilt om man kombinerar platsen med ett gäng prästkollegor från Pite älvdal och Norge.
Vi har haft kontraktskonvent i dagarna två (typ) och pratat och funderat om likheter och olikheter. Och skrattat. Mest det senare, tror jag.

Bra dagar! En hel del saker följer med till eftertanke.
T ex vad säger man om en plats - i Norge - med ca 1000 invånare, hög andel döpta (100 %) och konfirmerade (100% där också) men något lägre andel gudstjänstbesökare - 3-4 per söndag i snitt?

Slutsatser? Någon?

Med

Med viss bävan öppnade jag veckans Budbäraren. Jag har vant mig vid den ständiga kritiken av Svenska kyrkan, och minsann - i detta nummer också.

Särskilt förvånad blir jag över Skyttes krönika. Självklart har han rätt att utrycka sina åsikter, självklart har han rätt att kritisera. Men varför enbart mot kyrkan? Varför inte mot EFS? Allt det han säger kan nämligen med lätthet appliceras på EFS.

Det finns också i EFS ett antal - inte alla, men jag utgår från att Skytte inte heller menar att alla kyrkopolitiker saknar tro och omtanke om kyrkan - medlemmar, också på ledande poster, vars syfte och mål framförallt är deras egna. Inte rörelsens bästa, inte Guds rikes bästa, utan "det egna".
Det finns också i EFS ett antal medlemmar - och min känsla är att den gruppen växer - som säger att EFS idag är något helt annat än för några år sedan. Man känner inte igen sig, man undrar vart vi är på väg.

Men inte ett ljud av kritik mot detta.
Jag undrar varför.

Min morfar lär ha sagt att en sten som hela tiden spottas på aldrig blir torr.
Det ligger onekligen nåt i det.
Men det är synd att det spottas i Budbäraren.

Nu

Nu är dom på gång igen, Konstfackseleverna.

Om man kallar det konst är allt OK. Kladda ned tunnelbanevagnar. Sno andras musik. Låtsas behöva vård. Och så vidare.
"Naturligtvis anser jag mig inte stå över lagen", skriver Konstfackseleven. Det är ju fint att hon tycker det, men nu närmar vi oss i sanning kategorin struntsnack.

Konstfackarna kunde ju lämpligen ställa upp med sitt eget i stället för att snylta på det som är allas. Öppna sin egen lägenhet för graffittimålare, t ex. Eller lämna sitt sparkapital på allmän plats, tillgängligt för alla. Eller karikera Muhammed på valfritt torg i ett muslimskt land. Och så vidare.

Nä hörni, bättre kan ni.

Väl?

För

För en och annan kommer följande information att uppfattas som gränsande till vanvett. För de insatta däremot kommer följande information att läsas med avund.

Det handlar om Platespotting.
I fredags, i Uppsala, lyckades jag fånga in 904, 905, 906 och 907.
Idag, på väg till och från doterns sångövning, såg jag 908, 909 och 910.

Det ska mycket till nu om man inte ska betrakta detta som en ovanligt givande helg.

Befinner

Befinner mig i Uppsala. Bor på Fjellstedtska. Där det i de anrika lokalerna finns något så modernt som trådlöst internet. Undrar om han skulle gillat det, den gamle gamängen Fjellstedt.

Är här och kursar. Just nu finalskrivande på magisteruppsatsen. Det går inte så värst mycket framåt. Men brett. Ja, eller nåt. Det största glädjeämnet efter denna dag är att ingen annan i handledningsgruppen har hunnit så mycket längre. Några har förvisso skrivit mer, men måste å andra sidan radera en hel del. Det är kanske inte så konstruktivt att glädjas åt andras måttliga framgångar, å andra sidan är det väl hälsosamt att kunna vara glad åt det lilla...

Det är vår här. Inte så varmt, men uteserveringarna har öppnat och folk sitter i travar längs ån. Och det blommar. Och en och annan buske går i grönt. (Snygg kontrast mot alla de små lila påsarna som fladdrar runt). Inte längtar jag tillbaks till snön när jag sett det här, det får jag erkänna. Och det är väl fåfängt att hoppas att det skimrar i grönt i morgon lunch när planet landar på Kallax...

Lång

Lång tystnad nu...
Har en extremt intensiv period på jobbet. Inga håligheter. Morgnar, dagar, kvällar.

Lugnt hemma däremot, som väl är. Sjunker ner i fåtöljen, tar en kopp te.
Skriver inte blogg. Borde skriva annat.

Men det lugnar sig, påskhelgen är ledig i år. Så jag återkommer.
Strax.