Om samtal

På en blogg i närheten förekommer just nu en intressant diskussion om huruvida församlingarna i samma närhet ska mötas för att samtala om vilka punkter som man egentligen är överens om. Det är onekligen spännande.

Ändå är jag skeptisk till själva idén. Inte för att, som PKR svarar på önskemålet, samtal gärna övergår till diskussion. Det borde vi klara.
Nej, jag är skeptisk eftersom det i inbjudan till samtalet också finns en underton av att "skilja ut", att liksom avgränsa rättroende från feltroende, Spongare från riktiga kristna, liberaler från klassiker osv.
Det finns tillfällen när sådan avgränsning är viktig. Och riktig. Och nödvändig.

Men om den som initierar samtalet också har kriterierna för vad som är rätt och fel, då vet jag inte riktigt vad som är poängen med samtalet. I ett samtal vill jag gärna se öppenhet, reflektion, t o m ett försiktigt trevande där orden inte alltid är lätta att hitta.
Och vad händer då om ramarna redan är satta? Om jag tycker att Spong har en poäng med att vi behöver fundera över kyrkans framtid och medvetet arbeta för den kyrka vi vill se - är jag spongare då? Eller om jag hyser den djupaste respekt för liberalteologernas öppenhet för människors oförmågor - är jag liberalteolog då? Och om jag gärna vill ha definitioner av vad som menas med "klassisk" tro - krånglar jag bara till det då?

Nej, jag är allt lite skeptisk. Vem äger samtalet - vad ska det leda till?