Mötte

Mötte idag en skolkamrat från högstadietiden. Intressant.

På högstadietiden (vi talar nu första halvan av 70-talet...) var vi ett gäng som nog tänkte oss som tämligen radikala i vår tro. Vi bar detta med oss till gymnasiet och blev, tillsammans med flera likasinnade, livligt engagerade i den kristna skolgruppen.
Dåförtiden tänkte vi oss att den kristna radikaliteten framför allt tog sig uttryck i antal timmar i bön, bibelläsning och "vittnande". Övriga uttryck av kristen tro var liksom inte riktigt intressant.
Många år senare har jag den största respekt för de människor som virkat dukar, samlat slantar till kollekten, skött ordförandeklubbor, hanterat ekonomi, bakat bullar osv. Den formen av trohet är min generation sämre på, men jag tror att det också är en radikalitet - som ofta ses med mindre blida ögon.

Kanske är det så att livet blivit annorlunda, om vi på högstadietiden varit lite mer öppna för olika former av radikalitet och mindre inriktade på det exklusiva. På den tiden var det nämligen inte många som kvalade in. Åtminstone är det möjligt att nyss nämnda klasskamrat redan då hade vågat säga det hon sa i dag, nämligen: "Jag har i alla fall fått en gudstro, och den bär mig".
Förr i tiden kvalade hon inte in. Kraven var för höga och gränserna för tydliga.

Jag harmas det.
Och vill inte tillbaka.